Rörelse är livets kännetecken

Veckans Pulsandakt kommer från Lena Bergström, evangelist för Equmeniakyrkan och verksamhetsledare för Brobygge – dialog med livet.

I mitt arbete som sjukgymnast blev det ofta tydligt hur kropp och själ hör ihop. Något av det viktigaste är att stärka individens medvetande om sig själv och sin kropp. Utifrån denna självkännedom börjar hon förstå sina gränser. Kroppen och själen samarbetar. Att förankra sig själv kring sin kropps centrum ger ökad stabilitet i både kropp och själ. Man söker aktivt en hållning som står stadigt, utan att vara fastlåst. De enkla rörelserna bereder plats för friden och glädjen.

Paulus talar i sina brev om att följa en andlig väg, men det är aldrig någon tvekan om att kroppen är med på den resan.

Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Kärlek finner sin väg i händernas ömhet och omsorger, den bor i blicken och lever i både tårar och leenden.

Glädje gör stegen lätta och blicken ljus, fridens andetag är lunga.

Tålamodet stryker stressen från pannan och orkar vänta, det ger fötterna ro att stå still medan vänligheten öppnar dörrar och ger plats åt andra.

Godheten blir alltid till handling, och trofastheten står tryggt kvar när det blåser.

Ödmjukheten ger kroppen en alldeles särskild hållning, trygg och stadig i mötet utan att trampa på någon annan.

Självbehärskningen är konsten att känna igen alla de impulser som rusar genom kropp och sinne, och kunna låta dem både komma och gå. Det inre livet avspeglas i det yttre. Andens frukter har definitivt med kroppen att göra.

Jag tänker mig att Guds ande är sådan att den sätter oss i rörelse. I både inre och yttre bemärkelse. Vi har talat mycket om vårt behov av stillhet, och vi behöver verkligen tider och miljöer som inte är så belastade av intryck och uppgifter att lösa.

Men rörelse är lika viktig. Vi sätts i rörelse för livets skull. För får egen skull och för varandras skull. Kroppen är byggd för rörelse, den fungerar inte riktigt som den ska annars. Vi behöver både den lekfylla rörelsen och den ansträngande. Rörelse är livets kännetecken.

Utdrag ur ”Kroppens försoningsarbete” Pilgrim nr 3, 2011

• Dela