När det är kört

Veckans Pulsandakt kommer från Britta Bolmenäs, pastor Equmeniakyrkan Värnamo.

Vi har nog alla varit med om när livet tar stopp. Ibland tvärstopp. Ibland mer som en punka som sakta pyser ut vår livslust. När man vill ge upp. När man kämpat  längre än nån borde behöva kämpa.

Jag tycker inte livet är särskilt enkelt. Därför är jag beroende av bra förebilder att ta rygg på. Människor jag känner eller bara hört om, läst om. Människor som inte ger upp.

En av mina livlinor heter Derek Redmond, 400-meterslöpare från USA. I OS 1988 var han favorit, men på grund av skador åkte han inte ens till tävlingarna. OS 1992 i Barcelona – nu var det hans tur. Äntligen.

Försöken går lysande. Han flyger iväg i starten i semifinalen.

Så händer nåt.  Farten dör och Derek hoppar som en kråka. Favoriten har gått sönder.  Derek håller sig för låret. Grimaserar av smärta. En dröm krossas.

Men Derek stannar inte. Bryter inte loppet. Storgråtande haltar han fram i snigelfart. De andra löparna är för länge sedan i mål. Det är kört. Han förlorade. Men han slutar ändå inte. Även på läktaren är det rörelse. En knubbig medelålders man knuffar sig förbi vakterna och rusar ut på plan.  Fram till Derek. Lägger armarna  om honom. Derek  gråter otröstligt. Lutar sig i sin pappas famn, för det var hans pappa som kom ned.

Pappans hjärta brast med Derek. Deras tårar blandas. Så fortsätter de framåt. Tillsammans. Varje steg gör ont. Men de går i mål. När de passerar mållinjen står 65 000 människor upp och hyllar dem. De hyllar grabben  som vägrade ge upp fast allt var kört . De hyllar pappan som vägrade att titta på när hans son led. Pappan som tog  Derek hela vägen i mål. Vem som vann det där loppet? Ingen aning. Men Derek Redmonds namn är inskriven i mångas hjärtan. För att han inte gav upp. För att han vågade visa hur ont det gjorde. Hur besviken han var.

Och pappan… som trotsade vakterna. Som stöttade, tröstade och släpade sin son hela vägen i mål.

Ibland är det ditt liv som brister. Ibland är det mina drömmar som går sönder. Vi som känner oss ensammast i världen.

Tänk om vi kunde se vad som egentligen händer, just oss, just då. Tänk om vi kunde se att Jesus faktiskt själv rusar till oss. Håller om oss. Låter våra tårar blöta ned hans mantel.

Tänk om vi vågade lita på att Jesus leder och bär och kanske ibland släpar oss fram. Han tar oss inte framåt en bit. Bär oss inte halvvägs. Han tar med oss hela vägen hem. En dag ska vi korsa den sista mållinjen, döden. Vi kommer göra också det sida vid sida med Jesus. Fortfarande burna av Honom.  Och liksom hela stadion i Barcelona kokade av jubel när Derek krossade mållinjen – så skall himlens änglar göra vågen när du kommer hem till himlen.

Ge inte upp när du är uträknad. Låt Jesus ta över. Låt Honom stötta dig.

”Som en herde vallar han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar.”
Jesaja 40:11

”För Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud.  Han ska inte överge dig eller låta dig gå under.”
5 Mos 4:31

• Dela