Möt två korta män

Veckans Pulsandakt kommer från Britta Bolmenäs, pastor Equmeniakyrkan Värnamo.

Vanderlei de Lima. Brasiliansk maratonlöpare.  54 kg lätt, 168 cm lång.  På OS i Aten 2004  tog han brons.

Men egentligen var det guldet han skulle haft.  Ett maraton är 42 km och med lätta steg ledde brasilianaren loppet drygt 35km. När bara några kilometer återstår rusar en psykiskt sjuk man in på banan och tar tag i den korte Vanderlei. Han släpar honom som en trasdocka av banan, in i publiken. När Vanderlei tagit sig tillbaka på banan har sekunderna tickat iväg.

Han har förlorat flytet. Två löpare passerar honom. Men när Vanderlei som trea springer in på stadion är det ingen förlorare som lufsar in. Tvärtom. Med armarna utsträckte som ett flygplan springer han sick sack över upploppet och kastar slängkyssar till publiken. Korset runt hans hals dansar. Han ser verkligen ut som en segrare. Likadant på prispallen. De Lima strålar men journalisterna bombarderar honom med frågor:

– Hur känns det att berövas guldet?
– Är du bitter på den som knuffade dig? På arrangörerna ? På löparna som passerade dig?

Vanderlei vägrar låta dem få honom att tycka synd om sig själv. Vägrar välja bitterhet. Han säger inget om det förlorade guldet. Han vill tala om det fina lopp han sprang. Om äran att ta hem en medalj till sitt land.

– Brasilien har en medaljör!, jublar han.

Omständigheterna kunde han inte rå över. Han gjorde sitt bästa, och den segern firade han.

2016, tolv år senare, var det Vanderlei de Lima som fick äran att tända den olympiska elden vid spelen på hemmaplan, i Rio de Janeiro.

En annan kort man sitter fastkedjad. Nu är vi i ett fängelse i Rom på 60-talet e Kr. Fången heter Paulus. Han vet att en nick från en nyckfull kejsare kan få honom avrättad vilken dag som helst.

Vakter var fastkedjade vid Paulus, och ibland är vi liksom fastkedjade vid osynliga vakter. Vakter som uppmanar oss röra om i självömkans gryta.
– Varför just jag?
– Varför händer detta mig?
–  Jag gör mitt bästa, ändå stängs dörrarna framför mig.
– Varför?

Paulus är fånge men ändå fri. Han skriver brev, de som idag återfinns i Nya testamentet. Han tycker inte synd om sig själv. Inget spår av besvikelse över vännerna som glömt honom. Paulus skriver om glädje. Han skriver om att hålla ut. Om att hålla fast vid Jesus.

År 64 halshöggs Paulus. Det blev inget happy end. Ibland blir våra liv bara värre, fast vi ber.
Vi undrar:  ”Hör Gud inte mig?”
”Bryr sig inte Gud?”

Gud hör. Han bryr sig. Men livet på jorden är både och. Ljust och mörkt. Genom bibeln gråter människor ofta: ”Gud var håller du hus?”. Ändå   lovsjunger de Honom. Trots allt, och mitt i allt, väljer de ändå att lita på att Gud är nära alla dagar. Att Jesus kan och vill ge oss styrka och mod, även när omständigheterna hånar och mosar oss.

Rom 8:38
”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.”

• Dela