”Jag får börja där jag står – i min hemförsamling”

Vår församling i Asklanda-Ornunga, Vårgårda kommun, har sedan cirka 5 år tillbaka ett samarbete med en församling i Kinkenge. Eftersom samarbetet är relativt nytt är vi i ”lära känna”-fasen, vi har varit en grupp från församlingen som åkt ner vid två tillfällen innan, och vi har haft Kinkenges pastor N’kuni N’kuni här på besök i Asklanda i april/maj 2015.

Jag passade på att maila de missionärer från Equmeniakyrkan som skulle åka till Kongo samtidigt som oss, för att få reda på mer om deras resa. Med på resan hade vi, förutom vår egen packning, även gåvor till våra vänner på plats. Bland annat matchställ till idrottsskolan i Kimpese, flergångsmensskydd till de unga kvinnorna i Kinkenge, bebiskläder och bollar. Från min arbetsplats skänktes även arbetskläder och undervisningsmaterial.

För mig var det andra gången jag hade möjligheten att åka till Kinkenge. Byn ligger 750 m.ö.h. på en grön gräskulle med vacker utsikt över andra kullar som tillsammans utgör landskapet. Det är ca 18 mil från byn till närmaste asfaltsväg. Sträckan utgörs av en traktorliknande grusväg som tar stor skada under regnsäsongerna. Medelhastigheten på vägen är 20 km/h så det tar lång tid att komma till byn.

I Kinkenge finns spår av mer än 100 år av missionshistoria. Män och kvinnor har åkt under långa tider i sina liv med eller utan sina barn, och dedikerat sig åt missionen. De har byggt upp fysiska byggnader, men också varit delaktiga i den andliga grunden som det kongolesiska folket nu bär. En viktig fråga är vart är vi på väg i framtiden, hur vi kan stötta våra kontakter i Kongo och vad för uppgifter vår samarbetskyrka i Kongo kan ha i att stötta oss i sekulariserade Sverige. Vi bör inte tappa de kontakter och relationer som vi har fått kyrkorna emellan, både på nationell och lokal nivå.

I Demokratiska Republiken Kongo finns tyvärr stora problem med korruption och med att landets inkomster inte når ut till befolkningen. Många sjukhus och skolor drivs därför av lokala kyrkor. Som svensk blir man frustrerad att se att kongoleserna far så illa av att inte få gratis sjukvård och skolgång, samt att de har sådan liten möjlighet till utveckling.

Vår resa varade i totalt tre veckor. En av dessa tillbringade vi i Kinkenge. Efter den långa resan dit fick möjlighet att uppleva flera saker jag sett fram emot. Jag hälsade på på sjukhuset, jag pratade och diskuterade mens med unga kvinnor, jag satt med på vanliga skollektioner och såg hur undervisningen gick till. Jag bar vatten från källan i bäcken. Vi diskuterade med männen i byn vilka alternativ som kan vara möjliga för att underlätta vattenförsörjningen på lång och kort sikt, ex pump, långa rör eller regnavattensamlingar.

En tanke jag slås av under resan är att för oss som bara kommer och hälsar på i tre veckor är det som ett enda långt scoutläger. Det är varmt dygnet runt, det finns inte rinnande vatten och mycket lite elektricitet i byn, maten lagas över öppen eld, man får köpa det man behöver i en liten affär på området. Alla går överallt, det finns inga bilar i byn. Det finns småkryp inne i husen. Ja, det är som ett enda långt scoutläger! Samtidigt är det dystert att förstå att detta är vissa kongolesernas vardag och att de inte kommer därifrån, medan vi åker tillbaka till materiellt överflöd. Men vetskapen om att vi i vår församling i Sverige har påbörjat ett samarbete och utbyte av erfarenheter med en församling i ett av världens fattigaste länder ger oss unika insikter. Vi har möjligheten att komma nära varandra och dela vad respektive församling har i tillgångar, problem och svårigheter. Vi kan be för varandra, prata om hur svårt det är att få unga till kyrkan, diskutera kristnas utsatthet i världen. Vi har sett glädjen, musikaliteten och rytmen hos våra afrikanska vänner, något som vi svenskar inte vanligtvis kommer i närheten av.

Kan min resa till Kongo väcka missionsintresset? Jag vill ta församlingen i Kinkenges övertygelse om att sprida evangelium hem till Sverige för att diskutera nutida mission. Jag får börja där jag står, i min hemförsamling.

Ida Langdell

• Dela