Dessa tre månader i Ecuador har verkligen varit mitt livs resa, både fysiskt och andligt. Ska jag vara helt ärlig hade jag inte jättemycket förväntningar på skolan. Jag tänkte mer att det skulle vara ett gött break mellan student och vidare studier. Men saker och ting förändrades under skolans gång…
Jag har fått en helt ny längtan efter Gud och att läsa bibeln som inte har funnits där tidigare. Jag är uppväxt i en kristen familj, men hade knappt öppnat bibeln tidigare. Nu i efterhand kan jag se att jag levt mycket på min familjs tro och haft tron i hjärnan, men inte låtit den gå hela vägen in i hjärtat.
Jag har även utmanats i att lyssna på Guds röst och hans vilja i mitt liv, att det inte bara är min vilja som gäller. Tidigare var jag verkligen HELT inställd på att plugga vidare till läkare direkt efter skolan. Men så under ett själavårdssamtal utmanade en utav mina ledare mig att inte bara fokusera på alla de planer jag hade, utan att även vara öppen för att Gud kanske hade en annan plan för mig. Jag lyssnade väl med ett halvt öra, jag skulle ju plugga och inget annat. Den veckan hade vi en gästtalare som undervisade om ledarskap och under en av hans lektion, som var dagen efter samtalet med ledaren, kände jag så starkt att jag var kallad till ledare. Där och då mötte jag Gud så starkt och det var helt fantastiskt! Men samtidigt kände jag att hela världen rasade under mina fötter. För första gången hade jag inga planer för framtiden utan gav mitt liv till Jesus och det han hade planerat för mig. Efter det blev jag från olika håll uppmuntrad att söka till nästa skola som ledare. Så det är var jag står just idag. Redo att lyssna in vad Gud har för mig. Kanske är jag läkare om 6 år eller något helt annat. Bara han vet och det är så fantastiskt men sjukt läskigt också. Idag vet jag att Jesus inte bara är min Räddare utan även min Herre.
Jag har även fått en helt ny familj under resan. Att leva i en så ödmjuk miljö, där alla tar hand om varandra och alltid är redo att hjälpa till är verkligen något helt unikt! Precis som i en familj har det även uppstått många meningsskiljaktigheter och vi har fått jobba på vårt tålamod i och med olikheter i kultur och språk. Men för varje besvärlig krock har jag upplevt att tio fantastiska möten också skett med dessa människor. Människor som jag idag kallar syskon. Det är jag övertygad om att bara Gud kan göra i oss. Föra oss samman trots att vi lever så olika liv och bor på olika kontinenter.
I Ecuador har jag också fått se en helt ny kultur av gemenskap och generositet. Var vi än har hamnat så har vi blivit välkomnade med öppna armar, glädje och mat i överflöd. Trots att människor inte lever i samma överflöd som jag har de bara gett av allt de haft och det gör mig så varm i hjärtat. Det går inte att beskriva, men det finns olika sorters rikedom. Detta är något som jag hoppas att jag alltid får bära med mig och applicera hemma i Sverige. Resan gav mig ett helt nytt perspektiv på detta. För första gången har jag sett den negativa följden av denna individualism vi lever i, i Sverige, och den ensamhet och slutenhet det har lett till. Från och med nu vill jag bara möta mina medmänniskor med samma kärlek, förståelse och generositet som jag fick från människorna i Ecuador.
Ida Johansson, deltagare på Apg29 i Ecuador hösten 2018.