I takt

Veckans Pulsandakt kommer från Cecilia Björnlinger, lärare på bibellinjen, Södra Vätterbygdens folkhögskola.

”Medan de gick där och samtalade och diskuterade, kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom”. Luk 24:15-16

Hon skulle hinna, om hon tog den lilla rundan och duschade snabbt.
Hon drog fram pulsklockan under pappershögen på köksbordet och satte den runt handleden samtidigt som hon spanade efter träningsskorna ute i den överfulla hallen.

”Bråttom idag igen?” Svens huvud dyker upp bakom grannstaketet när hon kommer ut.
”Nej, inte hans föreläsningar just nu”, hinner hon tänka.
”Andas djupt, Maria”, säger Sven. ”Ingenting är så viktigt att det inte kan vänta!”

Jo, det kan han tänka, som går och påtar bland sina groddar och växter. Vänder i komposter och planterar in maskar. Annat var det förr. Då hann han aldrig ens hälsa när han gick de få stegen mellan bilen och huset. Hans fru tröttnade på en man som aldrig var hemma och lämnade honom. Så klev livskrisen in genom dörren som ett sällskap i stället. Ut genom dörren kom en Sven med spade i handen och gummistövlar på fötterna. Nu lever han av biodynamiskt odlade grönsaker från sin trädgård.

”Maria, du vet vad stressen gör med din hjärna, va?”
”Det skulle inte vara någon stress i mitt liv om jag inte behövde försvara det för dig”, tänker Maria, men säger leende och något ironiskt i takt med sina snabba steg;
”Tack Sven, för att du påminner mig om det som har verkligt värde!”

Hon rundar häcken och ska sätta igång klockan medan hon ökar tempot, när hon upptäcker att batteriet är urladdat.
”Åh, vad onödigt” väser hon irriterat för sig själv.

”Spring i min takt, så får du en fin tur utan klocka”, hör hon någon säga som glider upp jämsides i spåret. Maria blir än mer irriterad. Ytterligare en man som ska tala om för henne hur hon ska göra!

Hon känner närheten av en kropp som håller samma puls som hon, men hon vänder sig inte om och mannen håller tyst.

Efter någon kilometer har frustrationen runnit av Maria och det känns konstigt nog bekvämt att röra sig i takt med den okända människan intill henne. ”Det var skönt att komma ut. Jag trodde inte jag skulle hinna eller orka idag”, anförtror hon plötsligt sitt okända sällskap.

Hon upplever en uppmärksam tystnad intill sig i spåret, så hon fortsätter att berätta om sin dag, om sin uppfordrande och präktiga granne och alla andra som tycker sig veta hur man bör leva, varför hon inte tycker att hon har tid och vad det är som tär på hennes ork.  Ja, allt som fanns på hennes hjärta har runnit ur henne under några kilometer i takt med okänt sällskap.

”Jag såg att du inte hade tid för det som fanns i dig. Det var därför jag ville erbjuda dig att dela pulsslag”, svarar mannen efter hennes långa historia. Maria tvärstannar förvånat och vänder sig om. Hon ser ingen där. Hon känner bara en kvardröjande värme av heligt sällskap, hon känner ett hjärta som slår lugnt och en visshet om att hon aldrig är ensam.

Bön:
Gud, hjälp oss att finna vårt livs goda rytm.
Hjälp oss att känna igen dig, när du vill göra oss sällskap genom livet.