En tro som bär

Av Samuel Hummerdal, biträdande generalsekreterare på Equmenia.

Jag har idrottat så länge jag kan minnas. Det var liksom det som jag och min tvillingbrorsa gjorde. Vi funderade aldrig på varför, vi bara gjorde det. Kul, gissar jag att anledningen var.

Men ju äldre jag blev desto mer insåg jag också att det fanns en baksida med idrotten. Besvikelsen vid en förlust eller ilskan jag kunde känna vid en dålig insats var så stor. Var det verkligen värt det?

Idag är jag äldre och kan se med andra ögon på mitt idrottande. Jag har också fått andra ögon på mitt idrottande relaterat till min tro.

Vad betyder din kristna tro för dig? Det är en fråga jag ibland ställer mig. Och den kan få lite olika svar beroende på var jag befinner mig i livet. Ibland upplever jag att den gör skillnad i hur jag till exempel bemöter mina medmänniskor. Andra tider i livet upplever jag att den egentligen inte betyder så mycket.

Jag upplever att den betyder som allra mest när jag har det tufft. Kanske kan du känna igen dig i det?

När vår andra son William skulle födas var det väldigt jobbigt, och då är det som att jag behöver min tro. När jag är i det svaga, det jobbiga, det svåra. Vad händer då med tron? Ofta, inte alltid, så växer den. Den blir starkare. Den blir nåt att hänga tag i. Det är nästan paradoxalt. Det finns med andra ord en stor kraft i svagheten.

Jag tror inte vi behöver vara rädda för att misslyckas, varken i livet eller på idrottsplanen. Vi har en Gud som förlåter och som finns där oavsett vad som händer. Våga tro, att du har en tro som bär.

• Dela