Du vet den där känslan när du har en skål med popcorn (eller chips för den som föredrar det) framför dig? Du har ätit en, två stycken och sen kan du inte sluta. Ungefär så känner jag med Gud, hans kärlek och allt som har med honom att göra. Under min tid i Ecuador med Apg29 har jag både fått välbehövliga påminnelser och ny kunskap, och nu vill jag bara ha mer och mer och mer. Jag kan inte få nog.
Den här längtan som har väckts hos mig är bara ett av alla exempel på vad Gud har gjort i
och för mig under skolan. Han har också bevisat för mig hur väl han känner oss alla. Gud
talar till oss på det sätt som han vet passar oss bäst, och det är olika för alla. Under skolan
har jag många gånger fått svar på tankar eller böner genom andra personers ord på
andakterna eller lektionerna. Andra har vittnat om hur Gud talat till dem direkt. Men de svar
jag har fått har även varit svar på böner som jag inte ens formulerat med egna ord. Det har
varit svar på något som Gud har sett i mitt hjärta, både före och under skolan.
Innan jag åkte till Ecuador föreställde jag mig att något stort och häftigt skulle hända där, att
något väldigt tydligt skulle ske vid ett visst tillfälle eller att en förändring kanske skulle ske
över en natt. Men det är inte alltid så Gud jobbar, och speciellt inte med mig. Jag har
förändrats under de här tre månaderna men det är inte en förändring som har skett med en smäll, något som jag mer eller mindre insåg när Gud lärde mig att titta och verkligen se.
Detta skedde, fantastiskt nog, sista dagen på skolan och jag lärde mig att verkligen se
ordentligt. Varje morgon under skolan har vi haft personlig andakt och jag brukade sitta på
samma ställe nästan varje dag. Platsen var utomhus på vid några stenar där jag kunde se ut
över de böljande bergen och staden Cayambe. Framför mig fanns också ett fält. Sista
morgonen på basen i Cayambe satte jag mig som vanligt och tittade ut över bergen, staden
och fältet. Helt plötsligt insåg jag att det fanns gräs på fältet så att jag inte längre kunde se jorden under – något som jag vet jag hade sett från början. Varje morgon har jag suttit och
tittat ut över samma fält och helt enkelt inte sett hur det stegvis har förändrats, dag efter
dag. Jag hade helt enkelt tittat utan att se. Men Gud öppnade mina ögon och hjälpte mig att
se hur en stor förändring hade skett, fast gradvis. Gräset växte inte upp över en natt. Det
växte lite i taget varje dag. På exakt samma sätt är det för mig. En stor förändring har skett
men den har skett steg för steg, lite varje dag.
Jag var länge frustrerad över att inte få uppleva något ”storslaget”. Men att till slut upptäcka hur Gud faktiskt har format mitt inre och väckt en sådan stor längtan efter mer av honom fick frustrationen att släppa lite. Att också få den här insikten om hur en stor förändring kan ske stegvis och att Gud så tydligt pekat ut det åt mig ger mig ett lugn. Nu vill jag bara sitta med popcornskålen i knät och äta mer och mer av Guds goda popcorn. Det är så Gud jobbar.
Miriam Skarin, deltagare på Apg29 i Ecuador hösten 2018.