Glokal-deltagarna berättar

Observera

Denna text publicerades första gången den 13 januari, 2020. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

Glokal är en distanskurs med internationell praktik som Equmenia arrangerar tillsammans med Södra Vätterbygdens Folkhögskola. Under hösten har fyra personer deltagit. Tre i Japan och en i Ecuador. Nedan får du läsa två personers berättelser som de skrev när de fortfarande var ute på praktiken i sina respektive länder.

Här kan du läsa mer om Glokal, kanske är det just du som blir en deltagare hösten 2020?


Anton i Japan

Allting gick väldigt snabbt när jag väl hade sökt till GLOKAL på Södra Vätterbygdens Folkhögskola. Om någon hade frågat mig vid jul om jag hade lust att åka ut och resa hade jag nog ganska bestämt sagt nej. Exakt vad det var som gjorde att jag ändrade mig vet jag inte riktigt. Först hade jag tänkt börja på universitet eller möjligtvis gå ett polisförberedande program på en annan folkhögskola. Jag körde i alla fall med samma system som vanligt vilket innebär att jag söker flera olika saker till exempel universitet, polisförberedande, GLOKAL samtidigt. Efter det bestämmer jag mig för det som känns allra mest lockande när slutdatumen väl närmar sig. Eftersom slutdatumen för GLOKAL kom tidigare än övriga alternativ fick jag bestämma mig för GLOKAL eller fortsätta att vänta.

Kyrkan i Okayama

Jag har alltid sett upp till folk som åker på sådana här ”resor”. Emilia, min äldsta syster, åkte med sin bästa kompis till Israel/Palestina. Amanda, mellanbarnet, har varit i både Kongo och Tanzania. Jacob, min bästa kompis, tog en paus från gymnasiestudierna och reste till Nya Zeeland. Jag trodde aldrig att jag skulle våga göra det själv utan det var något som alla andra gjorde. Jag hade nog inte riktigt förstått vad jag gett mig in på och det kändes på något sätt overkligt. Sedan hade vi en intervju med Anders Linsmo och Cecilia Björnlinger som är linjeledare för GLOKAL på SVF. De sa i slutet av intervjun att det ville skicka ut mig och att jag skulle passa in bra på kursen och det triggade igång ett litet sug och jag började fundera på om jag faktiskt skulle åka.

Japan var dock inte det enda alternativet. Ecuador, Indien och Japan var länderna vi fick välja mellan. I första hand var jag allra mest intresserad av Ecuador eftersom jag aldrig varit i Sydamerika men tyvärr var man tvungen att kunna spanska för att få åka och då ströks det. Indien kände jag inte alls för, jag hade fördomarna att det bara var kaos, sunkigt och extra allt, vilket bara kändes tungt och frustrerande. Japan visste jag knappt något om och hade svårt skapa mig en bild av hur det skulle vara. Jag märker nu att det låter väldigt spontant men det var så det gick till. Helt plötsligt satt jag på flyget på väg till Japan och skulle stanna i 3 månader.

Vi går tillbaka lite i tiden, till de två förberedande veckorna på SVF. Där fick jag lära mig om landet och andra ämnen runtomkring så som mänskliga rättigheter, folkbildning, missionens historia osv. Intresset för landet ökade och jag började sakta men säkert inse vad jag höll på med. Jag blev taggad men jag var också förberedd på att det skulle bli både fruktansvärda och fantastiska stunder. Oavsett om jag kommer hem nöjd eller missnöjd vet jag att jag kommer hem med en fantastisk erfarenhet som förhoppningsvis utvecklar mig som människa.

Eftersom människorna runtomkring mig gjort samma sak var det från början lite omotiverande eftersom jag inte ville göra exakt samma sak som dem. Men sedan vände jag på det och tänkte istället att jag med den här resan kunde få min egen berättelse och behövde inte bara se upp till alla andra utan kunde göra det själv.

När jag väl kom till Japan var de första dagarna en stor kontrast och det skiftade snabbt mellan att jag tyckte det var roligt till stress över att vara ”fast” i Japan i 90 dagar. Första dagen, samma dag som vi landade, är nästan helt svart för mig och jag kommer knappt ihåg någonting. Det är inte så konstigt med tanke på tidsskillnaden och den nya situationen men åter igen var det svårt att förstå vad man hade gett sig in på. Jag fick ett varmt och kärleksfullt välkomnande och framförallt mycket tid att vila. Men jag låg inte på latsidan, redan andra dagen träffade jag Yoshiko Komoto Tufvesson som är född i Japan men har bott i Sverige i cirka 40 år. Jag fick oväntat nog prata svenska samtidigt som hon visade mig affären, stationen och andra delar av staden. Detta var någonting som var nödvändigt för mig, framförallt affären eftersom jag inte förstod vad allt var för något. Den uppmärksamheten som församlingen gav mig blandat med viljan att jag ska trivas och må bra var till stor hjälp för att jag så snabbt som möjligt skulle vänja mig vid situationen. Jag fick ett schema som innehöll aktiviteter nästan varje dag och eftersom pastorn vill träffas minst en gång per dag bestämde vi att vi skulle ha fika klockan 15 alla dagar förutom måndagar. Anledningen till att vi inte har det på måndagar är att då är han ledig och försöker stanna hemma eller i alla fall utanför kyrkan.

Anton (mitten) och pastorsparet i en park

På tal om pastorn så heter han Ryuji Saito, kallas Saito eller Sensei (betyder lärare på japanska). Han är enligt mig inte som de andra pastorerna och står ut från andra japaner. Han är enkel att ha och göra med och ”relaxed” i sitt sätt att vara. Jag kollade på klipp på Youtube för att försöka lära mig om normerna och jag kommer ihåg att jag reagerade på att Saito bröt några av normerna. Ett exempel är att man i Japan inte ska promenera samtidigt som man äter eller dricker eftersom man riskerar att spilla på någon annan. Men redan första veckan ser jag pastorn göra det i en park vilket chockade mig. Jag fick höra i Sverige att hans kyrka var mer åt det traditionella hållet, vilket den är. Bibeln är det viktigaste de har och står det i bibeln så menar de att det är sant. Även om jag ibland reagerat på deras traditionalism har jag aldrig upplevt det som något problem. Några få gånger har jag stört mig på hur bokstavligt de läser bibeln men samtidigt blir jag imponerad av deras starka tro och vilja till att konsekvent läsa och be. Om man vänder på det har de aldrig klagat på mina tolkningar och perspektiv men det är möjligt, eftersom de är japaner, inte uttryckt sig. Jag har inte velat hålla inne mina tankar men samtidigt vill jag inte kränka japanerna om våra tolkningssätt skulle vara annorlunda. Detta har än så länge inte skett och jag tror jag lyckats hitta en balans som funkar.

Linnéa och Kajsa som bor i Osaka har haft det betydligt tuffare. Även om jag är ensam har jag haft aktiviteter att göra och människor att vara med. JBU, tjejernas kyrka, har ingen erfarenhet av att ta emot sådana som oss vilket min kyrka har. Även om den erfarenheten är liten har vi märkt stor skillnad i hur vi blev bemötta. Tjejerna har blivit tvungna att själva hitta på saker att göra ibland flera veckor i rad. Vi har alla tre lärt oss hur viktigt det är att en japan kan engelska för att kunna få en bra relation. Pastor Saito är jätteduktig på engelska och har utvecklats ännu mer under den korta tiden som jag varit här (Säger inte det för att skryta!). Folket som tjejerna haft runt sig har knappt kunnat någon engelska och har inte riktigt förstått att de måste översätta för att de två svenskarna ska förstå. Jag har fått varje predikan översatt till engelska och även andra texter som pastorn först översätter från grekiska, sedan till japanska och till sist till engelska. På så sätt har jag ändå förstått pastorns budskap.

Söndagsskola

Detta leder mig till att förklara hur en vanlig dag ser ut. Eftersom pastorn är ledig på måndagar är jag också det. På tisdagar har jag japanskalektion klockan 11–12, fika kl. 15 och ev. lek med barn 15:30 – 17:30 (de dyker inte alltid upp). Onsdagarna är dagen med näst mest aktiviteter med bönemöte med tanterna i kyrkan 10-11:30, fika och ev. lek med barnen, middag med pastorn och hans fru 18:30 – 19 och sedan är det dags för bönemöte nummer två med en yngre målgrupp 19 – 20:30. Torsdagarna har jag inte så mycket planerat förutom den andra torsdagen i varje månad då tanterna har teceremoni som jag fått vara med på. Det är såklart fika och lek med barnen annars har jag använt de här dagarna till studier eller extra vila. Fredagarna består av fika och lek, på kvällen är det middag i pastorshuset 19 – 19:30 och sedan bibelstudie med ungefär samma människor som det är på onsdagskvällen 19:30 20:30. Lördagen brukar vi blanda fika med gitarrlektion som jag frivilligt tagit mig an 15 – 16. Söndagarna är då jag har som allra mest aktiviteter och det börjar med söndagsskola som håller på mellan 09 – 10, sedan är det gudstjänst 10:30 – 11:45 och till sist har jag min engelskalektion med nyfikna men blyga japaner 14 – 15.

Presenter från Sverige

Nu när det börjar närma sig slutet av resan börjar jag kunna titta tillbaka på alla saker som hänt. Framförallt känns det som att det var en evighet sedan jag kom till Japan och blev satt på ett höghastighetståg med bara namnet på stationen jag skulle gå av på. Det är svårt att säga hur det har påverkat mig som människa men jag tänker att det blir tydligare när man väl kommer tillbaka till Sverige och befinner sig i den ”vanliga vardagen”. Att utvecklas som människa var en av anledningarna till att jag åkte på den här resan. Jag hoppas och tror att jag kan känna att jag är en erfarenhet starkare och att jag är stolt över det jag har lyckats med. I princip alla som jag känner som åkt på liknande resor har kommit hem och sett saker ur ett lite annorlunda perspektiv. Att med framtida problem kunna tänka att om jag klarade japan så klarar jag även det här är en skön tanke.

Den som jag har fått allra bäst kontakt med av japanerna är min pastor. Vi har byggt upp en bra relation och kan prata både vardagligt och djupt. Detta är, som jag nämnt tidigare, tack vare att han kan så pass bra engelska som han kan. De flesta av de här samtalen har skett under våra fikastunder och oftast har hans fru också varit med. Det är fascinerande att under bara något så enkelt som en fikastund få djupa samtal som bygger upp ens relation. Fika är som bevisat viktigt!

Trots att det mesta har fungerat bra har det varit stunder då jag blivit frustrerad och lite knäpp. Det har mesta dels berott på kulturen och det har blivit vad man kalla en kulturkrock. Det som framförallt har varit jobbigt är att jag alltid hamnat i fokus och i många fall varit det enda de koncentrerat sig på. Sedan har språkbarriären också varit en utmaning eftersom man inte alltid kan få sig förstådd och ibland väljer att inte säga något alls eftersom de ändå inte förstår. Jag menar inte att detta händer dagligen men ändå hyfsat regelbundet. Sammanfattningsvis är vissa dagar mycket jobbigare än andra men ibland är de också riktigt bra. Värt att nämna är också att detta gällde framförallt i början och har på sistone, så länge jag håller mig i min kyrka och inte träffar nytt folk, minskat i antal.

/Anton



Johanna i Ecuador

Jag heter Johanna och är en 25-åring uppväxt i Stockholm, bor i Norrköping, har familjerötter i Småland och arbetar heltid med socialt arbete på kommunen. Jag är också en person som älskar att sjunga, laga och äta mat, umgås med mina vänner och resa.

Skolan telmo Marquina där jag hade praktik på måndagar och samtal med skoleleverna.

Min hjärtefråga är alla människors lika värde, vilket ges i uttryck dels genom mitt yrkesval, socialt arbete, men även i de val jag gör. Det har sin grund i att jag under min uppväxt blev annorlunda behandlad utifrån vem jag var och hur jag uttryckte mig. Jag vill jobba med denna frågan både globalt och lokalt men känner att jag först måste lära känna mig själv och världen mer. Jag måste kasta mig ut i det okända, göra mig obekväm och ställas inför det som för mig är helt omåttligt otänkbart för att förstå bara en lite procent mer om mig själv, världen och det lilla sammanhanget. Allt för att jag tror att vi människor utvecklas när vi går utanför vår “comfort-zone” och jag vill aldrig någonsin stå stilla. Och därför sökte jag mig till fältstudieprogrammet Glokal.

Jag ser också kursen Glokal som ett hjälpmedel att komma vidare i min karriär inom socialt arbete. Att ha något nytt och annorlunda på mitt CV för att sticka ut och komma på intervju. Jag är rätt så säker på att jag vill jobba som kurator i framtiden, men vi få se vart livet tar mig. Det som drog mig till kursen var att praktiken/fältstudierna skulle individualiseras utifrån de förkunskaper en har men samtidigt blandas med en kursplan från en folkhögskola. Så jag tänkte, varför inte? Det som också drog mig till kursen var en rastlöshet i Sverige. Jag ville iväg, ut i världen. Nu när jag skriver så kan jag ärligt säga att jag börjar bli lagom mätt på att resa så det har fungerat. Men jag tror de flesta hade tröttnat på att leva ur en resväska efter en viss tid. Jag packar upp en sista gång efter sex månader.

Jag har som de flesta inom frikyrkan hört om mycket samarbete med Ecuador och tidigare volontärer har delgett äventyr och deras resor. Jag har en förälder som besökt Ecuador och jag har hört berättelser om landet och dess goda frukt sedan en bra tid tillbaka. Jag bodde i Peru för tre år sedan och hade praktik där i fyra månader så har lite kännedom om latinamerikanska kulturen men det finns stora skillnader mellan Peru och Ecuador. Det första jag tänker på är dialekten i spanskan, skillnader mellan katolska kyrkan och frikyrkan och familjelivet.

Nu har jag varit i Ecuador i 1,5 månad och än så länge har nästan alla dagar sett olika ut. Mitt fokus är att jag ska delta på frikyrkans två olika skolor här i Guayaquil med fokus på socialt arbete. På ena skolan så ska jag jobba lite mer och på den andra skolan observera verksamheten. En dag i veckan är studiedag. Aktiviteterna på kvällarna och helgerna beror på vad min värdfamilj har planerat. Men än så länge är det olika besök i parker, gallerior, teater en gång och så brukar vi avsluta en “utekväll” med att äta mat.

Här i Ecuador så umgås jag med värdfamiljens kontakter och vänner. Och det finns många som har kontakter med Sverige på tack vare lärjungaskolan Apg29. Många har också släktingar som är gifta med svenskar eller så har dom själva bott och levt i Sverige. De flesta jag möter vill gärna veta om hur det är i Sverige och speciellt inom socialt arbete. Jag blir snabbt en representant för Sverige och jag försöker då visa på bredden i landet och människors fria vilja i Sverige, som enligt mig i är mycket starkare än här i Ecuador. Jag försöker förklara att Sverige har olika växande problematik områden utifrån att vi är har en stark välfärd. Men att det också kräver uppoffringar från ens egna individuella behov, exempelvis att vi betalar 30 % skatt varje månad.

Under min tid i Ecuador så bor jag hemma hos en familj. De tar bra hand om mig och inkluderar mig i allt de kan. Jag skulle inte kunna tänka mig att inte bo hos en familj här i Ecuador, det känns som det naturliga. Även i familjen så försöker jag visa på bredden och det individuella valet som vi har i Sverige. När vi inte förstår varandra kulturellt så frågar vi varandra och samtalar om det.

Gatan där jag bodde. Med 30 graders värme varje dag så behövs kroppen svalkas. Barnen plaskade dag som natt. Flera pooler fanns på olika gator, oavsett framkomlighet för bilar eller gående.

Om man åker till vilket sydamerikanskt land som helst så måste man tycka om kyckling och ris. Det är basföda. Oftast serveras soppa som första huvudrätt och ris med kyckling som andra huvudrätt. Oftast äter man bara frukost och lunch som mat, glöm fika, och kanske något mindre på kvällen om man råkar vara hungrig efter den stora lunchen. Jag fokuserar på att äta mycket frukt, dricka juice och testa allt nytt som kommer framför mig. Man äter också mycket bröd till frukost, men det äter inte jag då jag är glutenintolerant.

Varje dag i detta land är intressant, verkligen varierande och man vet aldrig vad som kommer hända. Åker jag iväg en söndag för att gå på gudstjänst så tar jag med snacks för hela dagen för man vet aldrig när eller var man kommer äta eller om man får feeling att åka och se något för att passa på när vädret är fint.

Speciella resor jag gjort än så länge måste ändå vara när jag reste till Ambato. Jag va med och jobbade med socialt arbete i ett hälsoteam som bestod av amerikanska missionärer och ecuadorianer som var sjuksköterskor, läkare och tandläkare. Hälsoteamet anordnades av evangeliska frikyrkan med hjälp av amerikanska missionärer från Covenant Church i USA. Resan blev väldigt lärorik för mig då jag hade samtal med kvinnor och par som verkligen levde i utsatthet. Kvinnor som utsätts för psykiskt, fysiskt, ekonomiskt och materiellt våld dagligen och det finns typ ingen hjälp att få. Det var fruktansvärt tuffa möten då jag kände en ny känsla av maktlöshet. Men samtidigt var det så lärorikt och viktigt för mig att veta om olika människors vardag i Ecuador. Jag tror också att de samtalen jag hade och de personerna jag mötte kände att samtalet var värdefullt, att jag ändå påverkade med mitt lilla även fast jag ville göra mer.

Jag vill också skriva några rader om att det inte alltid är så lätt att åka till ett annat land. Resan är jättenyttig för mig som person att uppleva, se och utvecklas. Men det har varit så mycket tufft att ens komma in i språket, människorna, få en planering som knappt fanns när jag kom hit och den första tiden slängas runt och inte känna att jag hade en fast punkt. Sedan juli månad som jag rest, då USA inräknat i somras, så har jag gråtit fler gånger än jag gjort på tre år, då jag var i Peru. Det är en speciell mix, den mentala utmattningen som man behöver vara stark för att hantera men också som det känns så skönt att bara ge sig hän till och tillåta sig uppleva alla känslor. Jag vill absolut inte åka hem, jag kommer vara kvar så länge jag tillåts eller tills mitt plan lyfter 3 december. Men det är tuffare än jag förväntat mig och nya utmaningar som ingen kunde förutsett har lagts framför mig och jag vet att jag måste ta mig igenom dom.

Kyrk-köket i Ambato där vi hade en medicin karavan och jag hade samtal med människor. Vi blev bland annat bjudna på colombiansk färsk fisk gryta.

För att nämna några exempel på kulturkrock är egentligen ”frihet” det centrala ordet. Den uppfattningen jag har av Ecuador än så länge är att det inte finns lika mycket frihet som det finns i Sverige. För mig har det visat sig genom att jag inte får ta en promenad själv i kvarteret där jag bor, det finns bara vissa ställen som jag (innan oroligheterna började) tillåts besöka på egen hand och då bara om jag har ett syfte, inte för nöje, rörelse eller bara egentid. Det är en utmaning för mig då jag bott själv i fem års tid och redan innan det haft mycket frihet under min uppväxt vilket jag är tacksam för. Jag upplever också att kyrkan har större inflytande på människors liv och åsikter här. Många handlar, tänker och arbetar utifrån vad som är ens plan enligt Gud eller kyrkan. Allt är i en enda smet. För mig är det annorlunda då jag är uppvuxen med och tränad till att hela tiden tänka kritiskt och ifrågasätta. Vara nyfiken på allt men inte ta något för givet. För mig går det inte hand i hand med frihet när man följer den stora massan och inte får göra sina individuella val. Men självklart påverkas även detta av att jag också kommer från ett individualiserat samhälle men lever just nu i ett kollektivistiskt samhälle. Lät krock kan man säga.

Det har också varit väntade men även oväntade utmaningar med att vara svensk i Ecuador som både är student från en skola, färdig med universitetsstudier och som på ett sätt är representant av organisationen jag åker med. För mig blir balansen mellan vad som är viktigt att berätta och prata om utifrån mig, Sverige, skolan, organisation och min professionalitet svår att bedöma. Det brukar landa i en mix, utifrån situationen och med mycket fokus på frihet samt valmöjlighet.

Under min tid här i Ecuador har jag lärt mig en del om mig själv. Mest har jag fått det bekräftat för mig själv om vem jag är och hur jag fungerar. Allt går inte alltid enligt plan och även om jag inte alltid gillar det så är det okej att jag får utmanas även på det sättet.