Volontärerna hemma igen: Resan där vi både skrattat och gråtit

Publicerat 

Varför ska man åka ut som volontär och vad får man med sig hem? Efter fem månader i Kongo-Brazzaville och Kongo-Kinshasa summerar nu idrottsvolontärerna Nils och Sture några lärdomar och tankar från upplevelsen.
– Jag hade garanterat gjort det igen. Den här upplevelsen hade jag inte kunnat få på annat sätt, säger Nils.

 

Nils och Sture välkomnas hem och säger hej då på Arlanda flygplats efter att ha träffats varje dag under 5 månader.

Det blev ett abrupt avslut för idrottsvolontärerna Nils och Sture. I början av förra veckan kom de hem till Sverige. De hade då varit mer än fyra månader i Kongo-Brazzaville och tre veckor i Kongo-Kinshasa. Equmenia och Equmeniakyrkan tog ett snabbt beslut om att ta hem idrottsvolontärerna en månad tidigare än planerat på grund av riskerna kopplade till coronavirusets spridning i världen. I en sista hälsning reflekterar de här över sin tid i de båda Kongo-länderna:

 

Nils:
Fredag förra veckan promenerade jag som vanligt till idrottsskolan, lyckligt ovetandes om det beslut som skulle tas bara timmar senare som ett resultat av Covid-19. Nu, en dryg vecka senare, sitter jag hemma i rummet i Eksjö, och ser tillbaka på de fantastiska månader jag och Sture fått i de båda Kongoländerna. Devisen ”tiden går fort när man har roligt”, går att applicera på våra månader i Brazzaville och Kimpese. För fort har det gått, men samtidigt har vi varit med om så mycket. Det blir tydligt när man ser tillbaka på alla de bilder vi tagit under vår resa.

Sture:
17 oktober 2019 var dagen kommen. Jag stod hemma i hallen med två proppfulla resväskor i varsin hand, redo att säga hejdå och lämna familjen för att ge mig ut på ett äventyr. Planet mot Brazzaville lyfte dagen därpå, jag minns hur vi på flygplatsen bemöttes utav ett varmt välkomnande, både från våra vänner men också från det varma klimatet.

Nils:
Jag påminns om hur jobbigt jag till en början tyckte det var att folk ropade ”mundele” efter mig så fort jag gick ut på gatan. Inte för att jag faktiskt var mundele, utan eftersom folk har förutfattade meningar om denna minoritet. Till skillnad från många andra minoritetsgrupper besitter en mundele en förhållandevis privilegierad ställning, men att folk hela tiden förväntar sig att du är en outsinlig tillgång till pengar kan i längden bli tröttsamt. En gång frågade en busschaufför mig det som många kongoleser tänker. Varför åker du, en vit man, buss? Köp en bil istället, och anställ mig som din personlige chaufför. Jag blev för provocerad för att ens svara. Det hade varit en lång dag.

Sture:
Jag funderar på varför jag fick uppleva sådan glädje under resan. Vad var det som gjorde att jag alltid var så taggad att gå till fotbollsskolan? Barnen och ledarna är svaret på frågorna, den underbara gemenskapen och alla skratt man fått dela med barnen. Jag var främst med som fotbollstränare för ett lag 8-11 år. Det kändes bra att gå till skolan och veta att man där tillhör något som ger glädje och trygghet för barnen. Att  varje dag få ta del av barnens vardag och att själv få lära sig av människorna på skolan var en stor upplevelse.

Det är främst de unga fotbollskillarna som idrottsvolontärerna jobbat med på idrottsskolan i Brazzaville.

 

Nils:
Jag tittar också tillbaka på tiden i Kimpese, och inser att det bara var för några veckor sedan. Då jag, Sture, och David Dinawa tog motorcykeln till Vampa för att bada. Eller då vi spelade fotboll och basket med ungdomarna på idrottsskolan. Att ta sig från Sverige till Brazzaville var ett stort steg, men att ta sig från Brazzaville till Kimpese var nästan lika stort. Brazzaville är en huvudstad med många internationella gäster. Kimpese ligger på landet, mellan Kinshasa och kusten, och ser sällan utlänningar. Det faktum att folk ropade Mathias efter mig, som är namnet på en annan svensk som arbetat där vid upprepade tillfällen de senaste tio åren, säger något om det sällsynta i att se en mundele i staden. Om vi väckte uppståndelse i Brazzaville var det inget mot vad som utspelade sig i Kimpese. Jag sa till Sture att även en blind människa hade kunnat hitta oss. Det var bara att följa efter de barnarop som annonserade vår ankomst. Vår enda tillflykt var huset i IME, men även där hade vi besök från och till. Antingen från grannbarnen, eller från studenter som pluggade i skenet från vår altanbelysning.

Sture:
När jag nu blickar tillbaka på resan tänker jag nästan bara goda minnen, men det är också lätt att glömma av vissa svårigheter man stött på. Jag upplevde de två första månaderna som ganska svåra, att gå ifrån ett samhälle till ett annat gav mig mycket funderingar. Jag hade svårt för att bemöta fattigdom, delvis för att jag själv kände mig skyldig att hjälpa till, men också för att jag inget kunde göra. Under resans gång fick jag lära mig mer och mer om folket och kulturen, med tidens gång fick jag en bättre förståelse om hur och varför saker och ting var som det var. Tankarna om att tycka synd om landet var bara att acceptera. Trots att samhället ser ut som det gör så finner de ändå lycka i vardagen. Detta tror jag beror på relationerna man har till vänner och familj, de värderar relationer mellan varandra mycket högt, och det har skänkt mig en stor lärdom i livet.

Nils:
Ett halvår i Brazzaville har fått mig att fundera. Mer än vad tidigare resor har gjort. Vissa dagar har allt känts frustrerande hopplöst. De ständiga elavbrotten, de, i svenska mått mätt, usla levnadsförhållandena, och de krackelerande statliga institutionerna. Innan resan hade jag den något enfaldiga uppfattningen att många av de problem som finns i delar av den tredje världen kan spåras till kolonialmakterna, och deras fortsatta inflytande på sina tidigare kolonier. Idag ifrågasätter jag denna uppfattning. Jag är övertygad om att Frankrike haft en avgörande roll för utvecklingen i Kongo-Brazzaville från självständigheten år 1960 och fram till idag. Däremot tror jag inte att landets alla problem har sin upprinnelse i det franska inflytandet, som vissa av mina kongolesiska vänner förfäktar. Efter flera månader i Kongoländerna har jag lagt märke till kulturella skillnader som i mina ögon förefaller destruktiva för personlig och samhällelig utveckling.

Nils:
I Kongoländerna tror man på kindoki. Jag har själv inte en fullständig förståelse av fenomenet, men i huvudsak innebär kindoki att om det går bra för en person, så görs detta på bekostnad av någon annan. En framgångsrik person, i detta fall den som är kindoki, suger livskraften från någon annan, med resultatet att det går sämre för detta offer. Givetvis skapar detta en fientlig inställning till framgång, då personer som når framgång tros ha gjort detta på bekostnad av andra. Med en sådan åskådning förstår jag att det är svårt att utvecklas. Både på ett individuellt och ett samhälleligt plan.

Sture:
Under resans gång fick jag uppleva många utav livets känslor, ifrån sorg och stress, till glädje och lycka. Hemma i Sverige har jag stött på frågan “hur det var i Kongo?”. En nästan omöjlig fråga att svara på, det finns så mycket att svara. När jag stod hemma i hallen med väskorna packade hade jag ingen aning om vad som skulle komma, jag låg sömnlös dagen innan resan av nervositet, nu i efterhand är jag otroligt tacksam över att jag tog chansen att åka som idrottsvolontär.

Nils:
Det kan framstå som att jag bara har negativt att säga om Kongoländerna, men då misstar du dig. För mig kommer resan till Kongoländerna alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. En resa som gett mig goda vänner, både svenskar och kongoleser. En resa där jag har både skrattat och gråtit. Och en resa som gett mig anledning att komma tillbaka. När och i vilket sammanhang får framtiden utvisa. Jag hade garanterat gjort det igen. Den här upplevelsen hade jag inte kunnat få på annat sätt och jag har fått nya vänner och lärt mig en nu kultur som ger mig nya perspektiv på tillvaron.

Förutom att de fått relation till idrottsskolans barn har idrottsvolontärerna också fått många nya kongolesiska vänner i sin egen ålder. De sista timmarna i landet spenderade de kvalitetstid med sina vänner och åt pizza på en ö i Kongofloden.
Ett sista farväl till idrottsskolans två huvudledare Hervé (försteledare) och Fred (andreledare) som hjälpt idrottsvolontärerna med allt praktiskt i Kongo-Brazzaville.