Volontär: ”Att utmana cementerade stereotyper är väg till förändring”

Publicerat 

Under tre veckor i februari åkte Equmenias idrottsvolontärer, Nils och Sture, från Kongo-Brazzaville över till landet Kongo-Kinshasa på andra sidan Kongofloden. Precis som i Brazzaville är Equmenia och Equmeniakyrkan med och stöttar en idrottsskola i staden Kimpese i Kongo-Kinshasa. Under tiden i Kimpese fick Nils chans att testa på danssporten nzango som utövas på idrottsskolan. I denna artikel berättar han om några nya insikter han fått utifrån den erfarenheten.

Det är tisdag eftermiddag på idrottsskolan i Kimpese, och precis som vanligt följs de sociala aktiviteterna av de idrottsliga. På tisdagar står, utöver beachvolleyboll och basket, också nzango på schemat. Av nyfikenhet bestämde jag mig för att vara med på en träning!

Troligtvis har du aldrig hört talas om denna sport? Det hade inte heller jag innan vår resa till Kimpese. Nzango översatt till svenska betyder ”fotspel” och har sitt ursprung i de norra delarna av Kongo-Brazzaville. Något uttalat födelsedatum verkar inte finnas, men flera källor menar att ”Le Nzango” växte fram under 1900-talet, flera år innan landet förklarades självständigt från Frankrike år 1960. Sporten ska ha ”uppfunnits” av flickor, och utövades till att börja med på raster i skolan eller på fritiden. Från sin födelse och fram till idag har sporten uteslutande kvinnliga utövare.

Nzango spelas på en plan på 16×8 meter. Uppradade på långsidorna står två lag med näsorna riktade mot varandra. Varje lag har totalt 17 utövare. 11 spelare och 6 reserver. I mitten av planen löper ännu en linje parallellt med långsidorna. Därifrån ser domaren till att spelreglerna följs.

Poäng, eller fötter, vinner man genom att slå sin motståndare, och hur detta sker beror på vilket lag du tillhör. Nzango är en härlig blandning av gymnastik, dans, traditionell sång och gammal hederlig tur. Spelet startar med en taktfast sång där medlemmarna i båda lagen sjunger och klappar händerna i takt. Därefter kliver en spelare från varje lag fram för att mötas i en duell. Vid ett visst tillfälle i sången hoppar de båda spelarna upp i luften, och när de i synkroni med takten landar igen sträcker de fram varsin fot. Sträcker de fram samma fot, (vänster, vänster eller höger, höger), vinner ena laget duellen och får en fot. Sträcker de fram olika fötter (vänster, höger eller höger, vänster) vinner det andra. Den spelare som vinner duellen fortsätter, och möter då en ny spelare från motståndarlaget. I tävlingssammanhang spelas nzango oavbrutet i två halvlekar på 25 minuter. Halvleksvilan är på tio minuter, och vid matchens slut vinner det lag som samlat på sig flest fötter.

Nu åter till tisdagens träning. Efter inledande uppvärmning drog vi igång. Till att börja med stod jag vid sidan om och iakttog nyfiket spelets fortskridande, men fick nästan direkt frågan om att delta. ”Jo, varför inte?”, tänkte jag och hoppade in! Med min, för kongoleser, feminina framtoning förkroppsligad i mitt långa hår passande jag mer än lovligt in bland de unga nzangoleserna. Trots att jag inte kände till de sånger som sjöngs och klappades till kom jag fort in i spelet och lyckades till och med vinna några dueller. Precis som ”sten, sax, påse” har turen en avgörande roll, men vilken sport är inte beroende av ett visst mått av tur? Jag imponerades av tjejernas förmåga att på samma gång sjunga, dansa, klappa händerna och hoppandes sträcka fram sitt ena ben. Min mentala bandbredd upptogs fullständigt av hoppet och den efterföljande bensparken.

Kongo-Kinshasa är likt sin granne Kongo-Brazzaville ett land med traditionella värderingar, där det görs stor skillnad på om du är man eller kvinna. Kvinnan förväntas sköta hemmet och mannens livsuppgift är att jobba för att garantera familjens uppehälle. Det faktum att detta också uppenbaras i sportens värld är inte förvånande, men i mina ögon bekymmersamt om man eftersträvar ett jämställt samhälle präglat av demokrati och acceptans.

Att inte passa in och utmana cementerade stereotyper är en väg till förändring. Att som kille i Kongo spara ut sitt långa hår, förolämpningar till trots, är en väg. Att som tjej delta i basketen eller fotbollen, som länge varit fullständigt dominerad av killarna, är en annan. Jag har full förståelse för att det är lättare för oss volontärer att utmana dessa normer. Vi kommer från ett land där bilden av könsroller är helt annorlunda. Att våga kalla det ett paradigmskifte är kanske att gå händelserna i förväg, men vad som anses som typiskt manligt eller kvinnligt håller i Sverige på att suddas ut.

Personligen hoppas jag att inte bara jag, utan även de andra killarna i Kimpese vågar testa på nzangon, samtidigt som tjejerna tar för sig i de andra sporterna. Varför? I huvudsak för nöjes skull! Jag ser många nackdelar i att begränsa sig till könsstereotypa normer, men få fördelar. Vi har alla drömmar, oavsett könstillhörighet. Jag tror få personer drömmer om att jobba i hemmet med att städa, tvätta och laga mat till sin partner. Detta är en verklighet för en majoritet av kongoländernas gifta kvinnor. Precis som det var för svenska kvinnor för några generationer sedan. Dessa traditionella värderingar tar tid att förändra, men med platser som Gothia i Kimpese, där dessa synsätt utmanas, finns hopp om framtiden. Jag hoppas jag får möjlighet att återvända till Kimpese om några år. Förhoppningsvis får jag även delta i nzango med nzangoleser av varierande könsidentitet!

//Nils, idrottsvolontär i Kongo-Brazzaville och Kongo-Kinshasa