Därför berättar Judi sagor på idrottsskolan i Kongo

Publicerat 

Klockan halv tre är det dags att samla ihop alla barn och ungdomar för sociala aktiviteter på idrottsskolan Gothia i Kongo Brazzaville. Judi är huvudansvarig och drömmer om att se barnen växa upp till att själva bli ledare.
– Jag hoppas att de kommer tillbaka för att undervisa nästa generation om respekt och om vikten av att vara en god kamrat
och förebild, berättar han för Equmenias idrottsvolontärer Nils och Sture.

De sociala aktiviteterna pågår en timme varje tisdag till lördag. Detta är ett tillfälle för barnen och ungdomarna att lära sig om livets viktiga ting. Från demokratiska värden å ena sidan, till värdet av att vara en god kamrat och förebild å den andra. Ledare för dessa aktiviteter är Judi, Fred och Alda. Jag och Sture, som är idrottsvolontärer på skolan, bestämmer oss för att sätta oss ned med Judi och ställa några frågor angående honom och hans arbete på idrottsskolan Gothia.

Judi är 29 år gammal och kommer från Bouenza-regionen, ett område som ligger i Republiken Kongo, knappt 200 kilometer väster om huvudstaden Brazzaville, på vägen mot Pointe-Noire.

– Närmare bestämt i Madingou. Mina föräldrar bor där, svarar Judi.

År 2011 flyttade Judi till Brazzaville för att studera. Där har han blivit kvar sedan dess.

– Jag har studerat på en skola, ett institut, här i Brazzaville. Efter min examen från
denna utbildning fick jag titeln ”Maitre de Formation et de l’Éducation
Populaire”, säger Judi stolt.

Hans lärarexamen har gett honom den kompetens som krävs för att ansvara över de sociala aktiviteterna på Gothia. Jag imponeras över Judis vilja och engagemang under lektionerna och frågar honom om hur en vanlig lektion kan läggas upp på Gothia.

– Vi har till exempel ”Le Conte”!, berättar Judi.

”Le Conte”, eller ”Sagan” är något jag själv har varit med och lyssnat till. Jag ber Judi ta upp ett exempel på en saga, och han drar upp en historia helt från minnet:

– Le Conte” är en sedelärande berättelse som antingen är verklig eller påhittad. Jag återberättar den som om jag själv vore där. Jag iklär mig rollerna av de karaktärerna som beskrivs i historien. Ta ”Le petit grillon chanteur” (övers. ”Den lilla sångsyrsan”) som exempel, säger Judi och fortsätter.

– Sagan handlar om en syrsa som alltid sjunger. En dag får en person nog och syrsan förbjuds till att sjunga. Detta resulterar i att solen inte längre går ned. Man skulle kunna säga att klockan stannar. Ingen morgon, ingen kväll, ingen natt. Det är helt enkelt ständigt dag. Folket jobbar timme ut och timme in. Till slut orkar de inte mer. Folket frågar sig varför solen aldrig går ned. De får svaret att det beror på att syrsan inte längre sjunger. När folket frågar den lilla syrsan hur det kommer sig att den inte sjunger längre svarar syrsan att det beror på att den har blivit förbjuden till att sjunga. Att en person irriterades av den lilla syrsans ständiga
oväsen, och således förbjöd den att sjunga.

Judi förklarar att budskapet från denna berättelse är att alla har ett värde, en anledning
till att finnas och syssla med det de gör.

– Trots att vissa personer ogillar det man sysslar med innebär inte detta att det man gör är fel eller saknar värde. Det man gör spelar roll och varje person fyller sin funktion i samhället, förklarar Judi.

Judi pratar fort och jag gör mitt bästa för att hänga med i det han säger på franska. Lyckligtvis har jag en ljudinspelning som rullar i bakgrunden. En intervjuares bästa vän.

Först återberättar Judi sagan, sedan ställer han frågor. Det tvingar barnen till att reflektera över vad de har hört. Varför sjunger inte syrsan längre? Jo, för att den har förbjudits att sjunga. Varför har den förbjudits att sjunga? För att ”oljudet” irriterade en vresig typ. Vad hände då? Solen gick aldrig ned, och detta påverkade alla på ett negativt sätt. Så varför förbjöd man då syrsan att sjunga till att börja med?

Det är denna typ av resonemang som Judi engagerar barnen i. Jag och Sture har sett honom ”in action” och vi imponeras av hans pedagogiska förmåga och sätt att handskas med barnen. Det är tydligt att de lär sig mycket, och viktigast av allt, har roligt på köpet. Jag frågar vidare om var Judi ser sig själv i framtiden, om 10-20 år.

Jag skulle vilja öppna mitt egna centrum, där ungdomar kan umgås och utvecklas tillsammans. Ett centrum genomsyrat av företagsamhet och framåtanda. Detta saknas i Republiken Kongo, men är något som jag tror behövs för att undvika att ungdomar i brist på annat hänger på barer, där de dricker sig fulla, eller gör andra dumma grejer för att distrahera sig. Det kan gå så pass illa att de till slut hamnar på gatan, och detta vill jag göra allt i min makt för att förhindra.

Innan vi avrundar samtalet ställer jag en sista fråga till Judi: Vad hoppas du på att barnen på idrottsskolan Gothia tar med sig in i vuxenlivet?

– Jag hoppas att åren på Gothia får ungdomarna att en dag kunna ikläda sig rollen som coach/tränare. Att de, likt mig och likt er volontärer, en dag ska komma tillbaka och undervisa nästa generation om demokratiska värderingar, om respekt, och om vikten av att vara en god kamrat och förebild. Då har jag lyckats med mitt arbete!

Text och Foto: Nils Wärnsberg, idrottsvolontär

Läs mer om idrottsskolorna i Kongo-Brazzaville och Kongo-Kinshasa