Många nya erfarenheter för idrottsvolontärerna i Brazzaville

Publicerat 

Varje år sänder Equmenia ut två idrottsvolontärer till vår idrottsskola i Brazzaville. Under cirka sex månader får de uppleva landet och bo hemma hos en kongolesisk familj. Uppgifterna handlar framförallt om att arbeta som ungdomsledare och tränare i antingen gymnastik, beachvolleyboll eller fotboll. Nu har idrottsvolontärerna Nils Wärnsberg och Sture Genemo precis anlänt till Brazzaville.

Bonjour !
Det har nu gått en och en halv vecka sedan vi landade på Maya-Maya, det vill säga flygplatsen här i Brazzaville, och mycket har hänt sedan dess.
Efter att ha startat vår resa på Arlanda lördag den 18 oktober nådde vi Addis Abeba, Etiopiens huvudstad, morgonen därefter. Vårt första flyg var något försenat, och vi hade inga jättestora marginaler till nästa, så vi störtade iväg mot flyget till Brazzaville. Detta visade sig vara svårt då en flera hundra meter lång kö, från oss till säkerhetskontrollen, hindrade vår framfart. Detta frustrerande långsamma och oerhört stressframkallande system har jag, Nils, erfarit i Nairobi tidigare, och var något jag hade i tankarna, men hoppades att vi skulle slippa. I vilket fall löser det sig alltid i slutändan, genom att kontrollanter på sidan ropar upp flyg som snart ska avgå, och släpper förbi dem som ska med dessa.

När vi nådde Maya-Maya välkomnades vi först av fukten och hettan, och efter att ha passerat passkontrollen, även av de svenska missionärerna Carl och Anne Sundberg, samt våra två chefer och buddies Hervé och Zico. Därifrån åkte vi direkt och skaffade oss sim-kort och telefonkrediter, så att vi, i enlighet med 2000-talets tidsanda, kan hålla oss uppkopplade under vår vistelse i Brazzaville. Extra viktigt då vi måste rapportera till ansvariga på hemmaplan, men också för att kunna hålla kontakten med nära och kära!

Att påstå att mycket är annorlunda här är inte en underdrift. Från ett tropiskt klimat å ena sidan, till ett nytt språk – eller flera, hehe – å den andra. Jag, Nils, har redan pluggat förhållandevis mycket franska, vilket har varit till stor nytta nu till en början, men föga hjälper detta i situationer då franskan blandas vilt med inslag av lingala och ibland även kitouba, två andra vanligt förekommande språk i regionen. Frustrerande! Vi hoppas båda att vi kommer kunna snappa upp lite av dessa språk under tiden här, för språk är avgörande för att inkluderas i denna nya kultur, precis som hemma i Sverige!

Att det är tuffa tider i Brazzaville gör det inte lättare att komma som ”Mundelé” eller ”vit man” till landet. Många förutsätter, men inte alla, att det faktum att man är vit innebär att man är rik, vilket ofta inte är helt ogrundat, och att man därför borde betala mer för sig. Detta är förstås jobbigt att konfrontera på grund av många faktorer. Flera gånger har personer frågat oss om vi inte kan ta med dem hem till Sverige. Vi har fått svara så ärligt det går, beklaga oss över att det är så de känner, men att vi inte kan hjälpa dem. Häromdagen när vi åkte buss tyckte kontrollanten att vi hade kunnat betala 2000 CFA-franc, motsvarande 30 kronor, för en resa som normalt sätt kostar 150 CFA-franc, cirka 2 kronor. På skolan där jag jobbade frågade ett barn vilken mobil jag har och när han hörde att det var en iPhone ville han gärna ha den. Jag fick förklara att jag inte har någon annan mobil och att jag måste kunna hålla kontakten hemåt, men då tyckte han att jag bara kunde köpa en ny till mig själv.

Detta är förstås bara enstaka händelser som etsar sig fast på minnet då det är situationer som på många sätt är nya för oss. För det mesta möter man människor som är glada att man är här för att uppleva landet och intresserade av det projekt vi är med och driver vid ”Centre de Formation Gothia”. Skolan drar igång på lördag den andra november, och i senare rapporter kommer vi berätta mer om det vi upplever där tillsammans med barnen, de andra tränarna och våra buddies Hervé och Zico!
À la prochaine // Nils och Sture

PÅ UTFLYKT TILL ”LE TROU DE DIEU” SOM LIGGER NÅGRA MIL VÄSTER OM BRAZZAVILLE (MOT KINKALA). TILLSAMMANS MED MISSIONÄRERNA CARL (HÖGER BAK) OCH ANNE (VÄNSTER FRAM), DERAS DOTTER TITTI (MITTEN BAK), SAMT MAGNUS (VÄNSTER BAK) OCH EMILIE (MITTEN FRAM) SOM JOBBAR PÅ ”WORLD FOOD PROGRAMME”. LÄNGST TILL HÖGER STÅR NILS.

 

STURE (TILL VÄNSTER) PÅ KVÄLLSPROMENAD MED COACH HERVÉ OCH MED SIKTET INSTÄLLT PÅ ”LA CORNICHE”. ETT VACKERT OMRÅDE SOM STRÄCKER SIG LÄNGS KONGOFLODENS VÄSTRA STRANDBANK OCH SOM KRYLLAR AV FOLK PÅ SÖNDAGSKVÄLLAR, DÅ ALL BILTRAFIK ÄR FÖRBJUDEN HÄR.