Och så en hälsning till från Brazzaville

Publicerat 

 

 

Julafton ligger några dagar bort och det innebär att det nu har gått två månader sedan vi anlände till Kongo-Brazzaville. Jag har fått vara med om mycket sedan jag kom hit. Både roliga och mindre roliga upplevelser. Det har varit allt ifrån sjukdomar till trevliga utflykter utanför storstaden.

Fredagen den 23 november fick jag åka hem ifrån idrottsskolan innan dagen ens hade börjat för att jag kände mig febrig. Tidigt på lördagsmorgonen hämtade Anne Sundberg mig och körde mig till sjukhuset. Det visade sig att jag haft oturen att få denguefeber. Det är en influensaliknande virussjukdom som sprids via myggor och ger hög feber, huvudvärk, kraftig värk i muskler och till sist röda prickiga utslag. Det tog en vecka innan jag var på benen igen och det var den värsta smärta jag någonsin har upplevt. Det positiva med tiden när jag var sjuk var att jag verkligen fick uppleva den varma, hjärtliga kongolesiska gästfriheten av min familj. Samtliga i familjen, kusiner och andra nära kollade till mig och frågade hur jag mådde. Mama Pierretre tog hand om mig hela tiden, servade mig med mat, frukt och vatten dag som natt. Hon var som en ängel utan vingar.

Anne Sundberg och Carl Sundberg är två missionärer för Equmeniakyrkan som bor här nere i Kongo-Brazzaville. Jag och Elin uppskattar varje gång vi får tid att umgås med dem men inte bara för att det är skönt att prata svenska och att dem är roliga utan de delar alltid med sig med sina stora erfarenheter av Kongo och många roliga historier. Veckan efter att jag varit sjuk tog de med sig mig och Elin på biltur utanför staden där vi fick se mycket skog och natur. Vi körde till en dal som kallades ”Guds håla”.

Arbetet på idrottsskolan är i full gång och trots att många av tränarna är sjuka så får vi det att funka. Sociala aktiviteter leda av lärarna Judi, Alda och Fred. Aktiviteterna varierar mellan brädspel, pyssel, pussel och undervisning om vad som är rätt och fel. Viktiga saker tas upp som att man inte får ta saker från andra eller vara elak men lärarna måste även förklara för eleverna att man måste duscha, tvätta händerna och inte kleta bajs på väggarna. Jag som inte förstår språket helt än fick dubbelkolla med Elin ifall jag verkligen förstod rätt. I träningen har jag blivit tilldelad samtliga grupper inom fotbollen. På grunda av min språkbrist så upplever jag det svårt att leda den yngsta gruppen som är 9-11 år. Jag har svårt att kommunicera på ett bra sätt samtidigt som spelarna inte har överflöd av koncentration. Som tur är har jag rutinerade Jacques ”Papa Gothia” med mig på träningarna. Jacques är äldst utav oss alla i tränargruppen och är ansvarig för magasinet där allt spelarmaterial förvaras. Det är betydligt enklare att leda de äldre spelarna. När koncentrationen är större lyckas vi tillsammans kommunicera med en blandning av franska/ engelska och att rita i sanden.

Fotbollen här nere skiljer sig från hemma i Sverige. Här får vi tränare ständigt påminna spelarna om att använda sig av få tillslag på bollen och vi har ofta regler att de endast får använda två tillslag under spelet. Trots detta bryter de ständigt mot den regeln och ska dribbla, finta och visa upp sin teknik med bollen. Lördagen var det stor match mot en annan skola och Gothia lyckades vinna med 4-2. Det jag blev mest förvånad över var att spelarna inte firade sina mål.

Förklaring bilder: 1. Elin övar matte med ett av de yngre barnen. 2. Smyrna och Nana har skrivit sina, Elin och Olofs namn samt idrottsskolans motto. 3. Olof med några av de yngsta fotbollsspelarna på idrottsskolan. 4. Elin och paret Sundberg vid Guds håla.