Apg29 – ”Det blev bättre än jag trott”

Publicerat 

Redan när jag blev antagen undrade jag vad jag höll på med. I Karlskoga funderade jag på varför gör jag det här? Och när flygplanet lyfta från Arlanda hade jag nästan panik. ’’Det här klarar jag aldrig’’ tänkte jag.

Nathalie Pettersson till höger

Redan när jag tog mitt första steg på kongolesisk mark, efter första taxiresan genom Brazzaville, när jag för första gången blickade ut över Kongofloden var jag så tacksam. Då tänkte jag istället: ’’Det här kommer bli så bra’’. Och det blev bra, bättre än jag trott. Det har varit tufft ibland men i slutändan har det resulterat i att jag vuxit, men framförallt fått en levande relation med Gud.

Innan jag åkte på Apg29 var jag både i min tro och i mig själv ganska vilsen. När denna möjlighet blev till verklighet fick jag tillfälle att faktiskt ta itu med livet. Låta Gud börja arbeta i mig och reparera en svajig relation till honom. Tid för mig att be om förlåtelse och se en ny självbild och en vidare gudsbild växa fram i mig.

Jag har aldrig tidigare i mitt liv låtit Gud få ta så mycket plats i mitt liv som under Apg29. Att tillbringa en så stor del av sin vardag med gud har varit så gott. Att inte bara tro på Jesus utan faktiskt, på riktigt, leva med Jesus är något jag fått göra under skolan. Innan skolan sa jag att tre månader, det är väl inte så lång tid. Visserligen håller jag med mig själv även nu efter skolan, tre månader är inte så lång tid, men att det inte är så lång tid betyder inte att så mycket inte kan hända. För så mycket har hänt. Jag har vuxit i mig själv, i min tro och i min relation med Gud.

På flygplanet till Kongo tänkte jag, ’’Det här klarar jag aldrig’’. Och jag hade faktiskt lite rätt också då. För dessa tre månader hade jag aldrig klarat på egen hand utan den vägledning, stöd eller trygghet man känt från Gud. Det har verkligen varit många tillfällen då det varit påtagligt att Gud är med och ser till att det går bra.
Jag har alltid haft svårt för att tala inför grupp. Jag har alltid lagt väldigt mycket press på mig själv och haft mycket prestationsångest. Att värdera mig själv efter mina prestationer har på vissa plan i mitt liv länge varit en självklarhet. Och värst har alltid varit när det handlat om att tala inför människor. Jag minns när vi under vår första praktikvecka fick reda på att de flesta av oss skulle dela något på olika morgonandakter. Där och då sa jag till mig själv, ’’aldrig i livet’’, ’’kommer inte att ske’’, ’’jag vägrar’’. Under den veckan fick jag heller inte chansen att dela något. Men tiden gick, Gud arbetade i mig och praktikvecka nummer två kom. Då var det plötsligt också min tur. Det kändes läskigt till en början och jag bad mycket innan för att det skulle gå bra. Detta kändes där och då för en för stor utmaning för mig. Men jag gjorde det och det gick bra. Det blev min tur att dela något i en församling en andra gång och det var till och med lite roligt. Jag har under Apg29 insett att det inte är jag, det är inte mina prestationer och därför har jag ingen anledning att vara nervös för Gud har koll på läget. Vill han använda mig, ja då får han göra det.
Apg29 har verkligen satt mig i ett sammanhang där jag kan växa och där Gud får möjlighet att verka i mig. Tillsammans med människor från helt olika bakgrunder som har lärt mig otroligt mycket och med ledare som puttat ut mig utanför min comfortzon har jag tvingats att lita på Gud och fått se och uppleva att Gud har kontroll.

Nathalie Pettersson, deltagare på Apg29 i Kongo Brazzaville hösten 2018