Från deltagare till ledare är steget kort

Publicerat 

Det är de små sakerna som är störst. Att vara liten och ha närvarande ledare kan betyda mycket.

Maria Öst har varit scout sen hon var sju år. Då började hon på Nying (som tidigare var det man var innan man blev scout) och har sedan dess varit med i inte mindre än fem kårer. Som barn tvekade hon aldrig på vad hon ville göra på måndagskvällarna.
– Det var liksom ingen fråga om man skulle gå scout eller inte; det var självklart att jag ville vara scout! Vi är rätt ”friluftsiga” i familjen, så scout passade mig jättebra. Jag tyckte att det var kul att vara ute och göra saker tillsammans, lära sig saker och åka på läger. I min patrull hade jag kompisar som gick på andra skolor och det – att man fick träffa folk – var nog det bästa.

Vilket är ditt bästa scoutminne?
– Det var nog mitt första riktiga scoutläger. Det hette Aha och var ett distriktsläger som var jättestort. Jag var 10 år och nying, så jag var bara där i några dar. Men det lägret var sådär stort; man fick bo i tält, gå på aktiviteter, äta i kök som man hade byggt, hugga ved och så, och det var väldigt roligt.

MariaOst
Vi fortsätter att prata om vad som varit det bästa med scouterna och kommer in på viktiga ledare.
– Sen när vi i patrullen blev scouter så hade vi två ledare, Elin och Linda, och de var väldigt roliga. De var bra, för de var vuxna men ändå väldigt unga. Det var kul att ha lite häftiga vuxna ledare. Jag kommer ihåg en gång när vi satt på gräset utanför kyrkan och gjorde små fickor att ha plåster och sånt i, som man kunde ha i sin scoutskjorta. Det känns ju som en av de lite tråkigare grejerna man kan göra, att sy små fickor som blir ganska dåliga och sen lägga i plåster och nål och tråd, men det var väldigt mysigt att sitta där med hela patrullen och prata. Sånt betydde mycket för mig. Det var egentligen inte de där häftiga, stora grejerna som var viktigt, utan mer att göra saker tillsammans.

– När jag var nying så hade jag en ledare som hette Gudrun och när jag började plugga till pastor sen så skickade hon en bild på mig från när jag var sju. Hon hade hittat den i nån låda och skickade den till mig och önskade mig lycka till, och det tyckte jag var väldigt fint. Fastän det gått massor med år sen hon var min ledare, och trots att vi inte har umgåtts så mycket, så fortsatte hon att ha koll på mig resten av livet. Att få vuxna ledare liksom, det är väldigt viktigt tror jag.

Tobias Olsson