Blir man någonsin klar?

Publicerat 

Det här är mitt jobb.

 

Delar av tiden går åt till att planera, strukturera, administrera, gå på möten och visionera. Kalendern blir full väldigt snabbt. Tiden går åt väldigt snabbt. Högen med uppgifter växer väldigt snabbt. Bli jag klar med tre saker idag så är det med stor sannolikhet att jag får fyra nya uppgifter lika fort. Blir man någonsin klar?

 

Delar av tiden går åt till att faktiskt möta barnen och ungdomarna i alla möjliga grupper.

 

För ett par veckor sedan hade jag hand om spårarscout. Det är så otroligt roligt när något man har planerat och ja, faktiskt sett fram emot, till och med går bättre än förväntat. Jag och drygt 10 spårare, plus ledare, gjorde efter att de fått höra berättelsen om Noa egna arkar. Av kartonger. En del gjorde små båtar, andra betydligt större. En del dekorerade arkarna med regnbågens färger i både tuschpennor och färgpapper. Vissa gjorde propeller, ankare och kanonkulehål. Att denna tisdagskväll kändes så bra beror inte på att de kanske egentligen gjorde världens vackraste båtar. Nej, men de tog sig an en uppgift med så stor fantasi och kreativitet! Så spännande att se. Som vanligt behövde vissa mer hjälp än andra, av ledare eller av varandra. Ja, ibland behöver man inte göra världens mest exklusivaste aktivitet – det kan bli så otroligt bra ändå!

 

Det här är mitt jobb!

 

Konfirmander som kommer fram och säger glatt att de har tänkt ut en lek till nästa lektion.
Scouter som går all in på bibeldrama och låter valen i berättelsen om Jona faktiskt sluka upp scouten som spelar Jona (med en filt såklart).
Tjejgrupp som delar med sig av det som de har i sitt allra innersta.
Tonåringar som bara är allmänt goa i sig själva.
Och så vidare.

 

Nej, man blir aldrig klar. Det är det som är grejen. Inte när det handlar om relationer. Relationer mellan mig och människor. Deltagare i Equmenia, församlingsmedlemmar, föräldrar och skolelever. Relationer mellan dem och Gud. Att få vara med och stötta dem i sin tro och i sin personliga utveckling. Att få se dem växa. Det är väl ganska självklart att man aldrig blir klar?

 

Hilda Robertsson
Ungdomsledare i Vetlanda Missionskyrka