Hälsning från Ungdomsdiakon Nicolina i Nordmarken

Publicerat 

Hej! Jag heter Nicolina Holmgren, Är diakon, och arbetar sedan september för barn och unga i Nordmarken (sydvästra värmland). Det är kanske världens bästa jobb. Varje dag får jag se lite av vad Gud gör. Jag får möta fantastiska människor med en mängd olika saker som Gud har lagt på deras hjärtan.

Jag är 28 år och i våras blev jag klar med utbildningen till diakon. Det här är både min första tjänst och min tredje, då jag tidigare varit församlingsanställd, men nu får kalla mig diakon. Att vara på en ny tjänst innebär, för mig, att jag övar mig på att sitta i baksätet. Det är svårt. Jag tycker om att ha koll på läget och jag inser att det kommer att dröja länge innan jag har det här. Jag får förlita mig på att andra kör. På att Gud h¨ller oss alla i sin hand och det blir till en andlig övning i tillit. I min vardag här känner jag väldigt litenöd fr människor, situationer och världen. För mig är det ovanligt. Jag brukar behöva mycket tid i bön för att jag har mycket på mitt hjärta. Den tid jag har haft här hittills har jag mest känt tacksamhet. Det är också bön, men på ett annat sätt än vad jag är van vid. I mitt liv så är det som om Gud just nu ger mig vila och återhämtning. Känslan av att andra har stafettpinnen och det är okej.

Fokus för min tjänst är ledarvård och ledarutveckling. Det är en ny tjänst, vilket är spännande, svårt, roligt och utmanande. Just nu håller jag mycket på att besöka olika verksamheter. Jag försöker att se vad som fungerar bra och mindre bra, vad som finns och vad som skulle behöva finnas. Mycket handlar om att bygga relationer. Att se människor. Min tjänst finns för att det finns en längtan efter fördjupning och efter att göra något tillsammans, alla Equmeniakyrkorna i kommunen. För några veckor sedan fick jag frågan om min tjänst var väl förberedd och ordnad inför att jag började. Vad jag upplever är att det framförallt är  förberett i bön. Mycket av det som jag tänkt att här kommer jag behöva jobba, hinner jag inte mer än att tänka förrän det landar i knät på mig. Någon annan hade sett. Eller tänkt. Eller hört min viskning.

Jag längtar ständigt efter att se mer av vad Gud gör. Vill se lärjungar. Jag vill se att det är på riktigt. Det är en längtan som hela tiden besvaras och som hela tiden är en ny bön. I det jag ser lär jag mig också ständigt nya saker. Gud växer när jag tränas i att se förbi det jag först letade efter. Jag får upptäcka det jag inte förväntade mig skulle finnas just där och min längtan växer.