Starkare tillsammans

Publicerat 

Kylig höstluft möter mig när jag stiger av bussen vid Brostugan på Kärsön. Jag går genom det lilla skogspartiet, ser frisbeegolfbanan på båda sidor om vägen och skuggar ögonen för att skärma av solen. Jag är på väg till Kärsögården, en läger- och konferensgård belägen i västra Stockholm. Väl framme möts jag av leenden och glada utrop av ”Good morning!”. För några dagar har jag fått kliva in i den varma, brokiga (bråkiga?) familj som är Metodistkyrkan.

emyc-pa-vag-till-karsogarden
Deltagarna på väg till Kärsögården

Konferensdeltagarna har rest från hela Europa och har minst en sak gemensamt: alla arbetar de på något sätt med barn och unga i Metodistkyrkor i sina hemländer. Equmenia, och en av våra grundarorganisationer innan dess, är medlem i European Methodist Youth and Children (EMYC). Den här gången är det Equmenias tur att stå värd för EMYC:s årliga möte. I månader har jag mailat fram och tillbaka med styrelsen för EMYC, bokat saker och fixat praktiska grejer. Och så plötsligt är det dags, deltagarna börjar strömma in.

Som så ofta i internationella sammanhang slås jag av att vi är mer lika än olika. I mångt och mycket är det samma typ av frågor som rör sig, som pockar på vår uppmärksamhet och som vi söker lösningar på. Gillian Gilmore talar engagerat om visionen att skapa en kyrk
a över och bortom generationsgränserna. Att kyrkan ska kunna vara den plats där gamla, unga och de däremellan umgås, ber och firar gudstjänst tillsammans. Vilka redskap behövs för att skapa en sådan kyrka? Vilka strukturer behöver vi vrida på, kanske till och med bryta ner?

Equmenias ordförande, Joakim Lundqvist, tar upp frågan om hur viktigt det är att vi i våra kyrkor gör mer för att möta de människor som flytt till våra länder, att vi som kristna har ett ansvar för att driva på för ett mer välkomnande samhälle. Det är frågeställningar som i högsta grad berör samtliga konferensdeltagare och som för många har tydlig bäring på arbetet på hemmaplan.

emyc-michael-sloan
Michael Sloan, en av deltagarna från Nordirland

Men utöver mötena, diskussionspunkterna och besluten så är det något annat som fastnar hos mig. På söndagen går vi på gudstjänst i en av Equmeniakyrkans församlingar i närheten. Och det är där det riktigt stora inträffar. Församlingen tar emot konferensdeltagarna med öppna armar. Jag tittar mig omkring och ser församlingsmedlemmar i alla åldrar som över en kopp kaffe och en vaniljbulle i handling visar att språk- och kulturskillnader inte behöver stå i vägen för verkliga möten.

Jag inser att vi är starkare tillsammans, att våra internationella nätverk är viktiga för vår verklighet på hemmaplan. För perspektiv, för bönegemenskap och för vidgade värdsbilder. När de sista konferensdeltagarna åkt hem igen andas jag ut. Trött och nöjd tar jag bussen hem igen.

 

/Ida Hennerdal, internationell koordinator