Från Kina till Vilhelmina

Publicerat 

Jesus, jag ber att du ska vara i centrum. Hjälp mig att berätta om vad jag varit med om det senaste året. Ni förstår, Gud är så cool, och om det är en sak jag är helt säker på, så är det hans vilja att leda mig, leda oss, på rätta vägar, sitt namn till ära.

Det var under lärjungaskolan i Kina förra hösten som jag fick lära mig om min identitet i Jesus. Under gymnasiet hade jag ångest, ständig och onåbar. Ångesten var min trygghet, min identitet. Men när jag fick reda på sanningen om min riktiga identitet slutade jag ha ångesten som Gud och tog istället emot Jesus som min Herre. Halleluja! Jag tog därefter beslutet att efter Apg29 Kina gå fortsättningsutbildningen Apg29 Pionjär. Och var hamnade jag om inte i mitt hjärtas längtan, Vilhelmina mitt i Norrlands inland.

Jag minns första gången jag i vintras skulle gå och handla mat och jag insåg att de flesta hade täckbyxor på sig. Jag är uppvuxen i Stockholm och täckbyxor har man inte på sig där, inte ens i tanken. Men i täckbyxornas praktiska icke-skam förstod jag friheten Jesus köpt mig till. Detta var min första lärdom i Vilhelmina, och kanske den största. Att jag är fri i Jesus.

Apg29 Pionjär går ut på att du ingår i ett team som skickas ut till en församling någonstans i Sverige. Där utmanas du att leva det Jesus lär, nära människor på den plats du hamnar. Nu hamnade jag, Erik och Frida i Vilhelmina och många har profeterat om att Gud kommer göra någonting stort i här, men vad hade vi för del i det?

I mars kom det ett team från lärjungaskolan Apg29 Northern Lights hit. Jag, Erik och Frida hade sedan länge haft en längtan att göra hembesök hos äldre och i och med teamets ankomst slog vi slag i saken. Jag ringde tant Iris och sa att jag var från Missionskyrkan och att jag och åtta andra ville komma och besöka henne senare på eftermiddagen. Iris började gråta och jag likaså. Vi grät en stund i telefon och sågs sedan hemma hos henne, bad tillsammans, och skrålade psalmer för full hals. ”Gud förde oss samman”, brukar vi tacksamt konstatera nu när jag allt som oftast kliver in i hennes hall för att be, prata om Jesus och dricka mer än en kopp kaffe.

Guds rike expanderar varje gång vi berättar om vår tro. När jag träffar människor finns det en chans att de får möta Jesus för att han har tagit sin boning i mig. Guds rike expanderade i och med mötet med Iris.

clara-sundell

På torsdagarna hängde vi som team först på högstadieskolan över elevernas lunchrast för att sedan åka till kyrkan och stämma upp i ”du vet väl om att änglarna finns” tillsammans med en hel hög äldre. På kvällen hade vi sedan bönemöte där vi som familj i Kristus, från alla de olika församlingarna, sökte Gud för Vilhelminas räddning. Gud älskar Vilhelmina och jag har fått se bönemötena växa från att vara små samlingar till att vara jättelika rop till Gud om enhet bland församlingarna och människors frälsning på den här platsen. Att be Gud om räddning för de människor jag har runt mig och för den plats jag som kristen är på är stort. I det får jag se Gud i det verk han utför, jag känner ju platsen och ser därför också tydligt förändringen.

En onsdag gick vi från Strandskolan tillbaka hem till Missionskyrkan. Det var is på marken och vi gled ofrivilligt runt i uppförsbacken bakom hotellet. Vi pratar om framtiden och jag testar att högt säga tanken jag sedan länge tänkt. Jag kanske vill stanna här. Erik svarar att ja, om det är någon av oss som ska stanna så är det ju du. Vilhelmina gav mig inget val i beslutet om jag skulle stanna eller inte. Här mer än någonstans kan jag leva mitt liv helt för Jesus. Av hela mitt hjärta, hela min själ, hela mitt förstånd och hela min kraft. Och nu älskar jag Jesus mer än någonsin, hur fromt det än låter.

Så nu jag bor tillsammans med fyra andra kristna i ett hus precis som vi bad om i våras. Jag jobbar också kvar i Missionskyrkan som pionjär och ungdomsledare och får varje dag be för Vilhelmina och dela min tro med människor som inte känner Jesus än. Det är så spännande, livet är så spännande. Och Gud, är så himla cool.